Teodor Hederén Tumba 1901

2026-08-27
Det här handlar om Teodor som ju skulle bli mormor Ellens pappa, fast det här hände innan han träffade mormors mamma Ingrid.
1901 arbetade Teodor som lokförare under upplärning med att köra transporter för byggnadsavdelningen på SJ. Han arbetade 14 timmars dagar, med ledigt varannan söndag. Det här var långt innan reglerad arbetstid.
Den 21e september hade Teodor lämnat av 3 vagnar vid bygget av dubbelspår mellan Huddinge och Tumba. När han var på väg tillbaka hade han helt glömt bort vagnarna som stod bortom en krök, och han kom med hög fart. Det var dimma...

Läs här nedan vad som hände i tre artiklar från tiden.

-————

Svenska Dagbladet, 22 september 1901

Svår järnvägsolycka vid Tumba.

En person dödad, tre skadade.
På linien Huddinge—Tumba, där man för närvarande är sysselsatt med utläggandet af dubbla spår, inträffade vid 1-tiden i går e. m. en svårare järnvägsolycka, som kostade ett människolif.

Från Brinks grusgrop hade ett lokomotiv förut tagit tre stycken med sten lastade vagnar och lämnat dem för lossning på linien bortom Vramsvik. Ett arbetslag, bestående af stenarbetarne Andersson, Emanuel Gustafsson, Johan A. Johansson och ännu en, var sysselsatt med lossningen af stenen, då lokomotivet återvände, medförande fyra vagnar. För att aflägsna de fyra lämnade och för att få ett sidospår, då möjlighet finnes, så att trafiken kan fortgå, var lokomotivföraren sysselsatt med att skjuta de fyra vagnarna tillbaka.

På grund af den skarpa kurvan kunde han icke se de tre vagnarna, förrän han kom alldeles inpå dem, och en sammanstötning var oundviklig. Stöten blef så häftig, att de tre vagnarna förskötos ett stycke framåt.

Andersson, som befann sig i en af vagnarna, kom därvid under ett stenblock och dödades ögonblickligen. Gustafsson erhöll svåra skador, bland annat ett brott på nyckelbenet och svåra kontusioner å ena armen. Johansson blef äfven skadad, dock mindre svårt. En fjärde arbetare erhöll endast obetydliga skador.

De skadade fördes till Tumba station, där järnvägsläkaren anlände och förband dem. Gustafsson och Johansson fördes sedermera till Serafimerlasarettet i Stockholm.
Den dödade Andersson var gift.

————



Stockholms Dagblad, 24 september 1901

Jernvägsolyckan vid Tumba.

Polisförhöret.

Från Tumba meddelas till St. D. följande rörande gårdagens i tidningen skildrade jernvägsolycka vid Tumba hvarvid en arbetare dödades och tvenne skadades:
Lokomotivföraren Hederén upplyste, att han med lokomotivet nr 519 kl. 1,15 e. m. lemnat Brink, der de med sten lastade tre vagnarna afkopplats, samt fortsatt till Huddinge. Sedan de fyra öfriga, med grus lastade vagnarna der lossats, återvände H. Han hade dervid glömt, att de afkopplade vagnarna stodo qvar utefter banan, och då de lågo i en mycket skarp kurva, hvarifrån banan ej var synlig framåt, kunde H. ej se vagnarna förrän han kom helt nära dem.
H. var vid olyckstillfället sysselsatt med byggnadsarbete å vestra stambanan, och var ute med ett arbetståg.
Hederén hade fjorton timmars daglig tjenstgöring med en fridag hvarannan söndag. Likväl har som nämnts intet missöde träffat honom under den långa tid, han varit sysselsatt medarbete för byggnadsafdelningen.
Polisförhöret fortsattes under gårdagen.

-—————

Signalen, 27 september 1901

Järnvägsolycka vid Tumba.

Samma dag, som den hemska järnvägsolycka, hvarom meddelas å annat ställe, inträffadevid Palota, hände äfven en olycka å de svenska statsbanorna mellan Huddinge ochTumba.

Om händelsen har »Svenska Dagbladet» af arbetsförmannen Emanuel Gustafsson, som därvid svårt skadades, erhållit följande redogörelse:
Gustafsson var förman för ett stenarbetarelag på sex personer, hvilka voro sysselsatta medarbete på den höga banken vid vägporten nära Brinks grusgrop. En af de tre med stenlastade vagnarna var redan tömd, och man höll just på med lossningen af de andra, då olyckan inträffade. I den vagn, som var närmast lokomotivet, befunno sig Gustafsson, Joh.A. Johansson, den dödade Jonas Petter Andersson, stenarbetaren Per August Karlsson och stenarbetaren J. E. Johansson. De öfriga två voro sysselsatta med arbete å banken. Strax i närheten går järnvägslinien i en ytterst skarp kurva åt Huddingehållet, dit lokomotivet farit för att lossa de öfriga fyra, med grus fyllda vagnarna.
Plötsligt ropade en af de på marken varande arbetarna: »Pass upp!» men nästan i samma ögonblick skedde sammanstötningen. J. E. Johansson hann dock hoppa ur vagnen, hvarför han undslapp med en obetydlig vrickning af ena foten.
Gustafsson, Andersson och Karlsson, hvilka befunno sig i vagnens bortre hälft, slungades af stöten mot gafvellemmen, som var vridbar medelst gångjärn. Lämmen föll öfver Gustafsson, som därigenom fick nyckelbenet svårt brutet och betydliga kontusioner å högra armen. Karlsson pressades af ett stenblock tätt intill Gustafsson och fick bröstet klämdt. Andersson klämdes af ett stort stenblock så fast i hörnet af vagnen, att man måste löstaga honom med spett. Han lefde blott några få minuter.

Vagnen var lossad till hälften, men stenarna från den andra hälften rasade med fruktansvärd kraft ner mot de fastklämda arbetarna. Gustafsson fick fullt med blåmärken å hela kroppen och en hel del sår i hufvudet, intet dock af farligare beskaffenhet. Johansson, som befann sig längre fram i vagnen, kom jämförelsevis lätt undan med en obetydlig skada i axeln.
Sedan de blifvit befriade ur sitt obehagliga läge fördes de af banbetjäningen på trallor till Tumba station, dit järnvägsläkaren vid 2-tiden anlände. Då han emellertid icke genast kunde taga dem under behandling, och Gustafsson, som själf till arbetsplatsen medfört karbolvatten och förbandsartiklar, redan förut anlagt provisoriska förband, begåfvo de sig till Stockholm, där de som nämnt ytterligare förbundos å Serafimerlasarettet. Skadorna voro dock icke svårare, än att de redan på lördag kväll kunde lämna sjukhuset.
Den dödade Jonas Petter Andersson var född 1849 och bodde i Stockholm. Han efterlämnar hustru och en vuxen dotter.
Lokomotivföraren T. Hederén, som ledde arbetståget, bekräftade att han förbisett, att vagnarna stodo så nära kurvan. Denna är för öfrigt den tväraste kurva mellan Hallsberg och Ånge, med endast 300 meters radie, och man kan icke se banan några lokomotivlängder framåt.

Lokomotivet, som är insatt vid Liljeholmens verkstäder för reparation, hade blifvit rätt illa åtgånget vid sammanstötningen, som tydligen varit af kraftigaste slag. De båda främre buffertarna voro böjda. Den tjocka buffertplankan var svårt bräckt, den ena lyktan och två utblåsningsventiler hade gått sönder liksom sotskåpsluckan, hvilken var betydligt tillbucklad. Vagnarna, som urspårade med ett hjulpar i hvardera, hade äfven blifvit åtskilligt ramponerade.
Af sina förmän erhöll hr Hederén de bästa vitsord för nykterhet och pålitlighet. Under de 12år, han varit i järnvägens tjänst har aldrig något missöde träffat honom. Den nu inträffade olyckan ger anledning till åtskilliga reflexioner öfver det faktum, att allt ansvar vid dylikt arbete hvilar på en hand, då det icke är brukligt att utsätta stoppsignaler, då banlinien användes af byggnadsafdelningen.* Banbetjäningen har alltså här intet ansvar, hvilket helt och hållet hvilar på lokomotivföraren. Hvad detta vill säga torde lätt inses efter de upplysningar, vi från annat håll förskaffat oss, nämligen att hr Hederén hade fjorton timmars daglig tjänstgöring med en fridag hvarannan söndag. Likväl har som nämnts intet missöde träffat honom under den långa tid, han varit sysselsatt med arbete för byggnadsafdelningen. Och denna allt utom korta tjänstgöringstid torde väl utgöra en mycket förmildrande omständighet, framhåller »Svenska Dagbladet».
Polisförhör hölls i måndags i Stockholm. Därvid framgick, att olyckan uppkommit genom lokomotivförarens glömska. Han hade aflämnat de tre stenvagnarne i närheten af Vramsvik och sedan fortsatt till Huddinge. Då han sedan skulle hämta de afkopplade vagnarne, hade han totalt glömt bort, hvar han lämnat dem, och med stark fart kört linien framåt, tills sammanstötningen skedde.

*) Detta måtte väl ändå bero på ett misstag af »Sv. D.»?
Red. af Signalen.



-———————

Man kan ju förstå att Teodor inte hade tid att gifta sig med den arbetstiden, förrän han var stadgad lokförare vid 38 års ålder. Ingrid var bara 20 år.
Man kan ju undra vad den här olyckan gjorde med honom. Den måste ha följt med honom resten av livet.
Han dog i rätt ung vid 54 års ålder. Lika gammal som jag är nu. Han dog f.ö. av B12 brist. Moster Ingrid berättade det. Hon behövde själv ta extra B12 för att hon inte kunde ta upp det tillräckligt från maten. Jag hittade honom i dödboken från Maria församling, där det står Anemia perniciosa.